Röster

 

Bortom dimman, rösterna viska 

Kvävda röster, från skogens djup

Viskande med obekant tungomål

Röster ifrån forna tider och rum

Viljor, önskningar, tankar och idéer

Ifrån dem som en gång var

Från en tid som en gång var

En kärvare tid, en bättre tid

Ädel forntid, luguber samtid 

Svíþjóð blev Sverige

Det en gång fria Skaþinawjō
Är idag ett Skandinavien under EU
Främmande makter, främmande folk
Står över oss, bland oss och förgör oss
Och allt är tyst.
De enda upprörda rösterna som hörs
Är ifrån vår forntid.

Norðrljós

 

Där, bortom den yttersta sfären. 

Finns meningen.

Anledningen

Syftet.
Boreas.

Ambivalens

Tomhet.
Det är inte ordets betydelse i sig, utan dess utformning.
Själva auran av uppgivenhet och melankoli.
Hatet fyller en funktion, kärleken lika så.
Bitterheten tär och ångesten bryter ned.
Men tomheten, den bara är, som ett existentiellt ok.
Ett ok, man tyvärr är evigt dömd att bära.
I alla fall i denna masochistiska samtid.

Rassel

Oavsett var när och hur.
Bortom tid och rum.
Oavsett syfte och mening.
Bortom sanning och förnuft.
Där, vilar den yttersta dygden.

Trivialt

Det förflutna suddas ut, tidens sand dränker forna tiders lärdom.

Slagtemåned

En blytung, askgrå himmel och ett evigt mörker.
Det förflutnas spöken, och samtidens vinande klagosång.
Intet.
Just därför lever man. Av intet.

Sardonisk

Åsidosättande. Fördummande och vilseledande.
Likt kall betong och rostigt järn.
Samtliga orsakade av det tidigare nämnda.
Folk frågar varför man bryr sig om ting, som ingen bryr sig om.
Frågan är då, vem ska då bry sig?
Trädet behöver sina rötter.