Ambivalens

Tomhet.
Det är inte ordets betydelse i sig, utan dess utformning.
Själva auran av uppgivenhet och melankoli.
Hatet fyller en funktion, kärleken lika så.
Bitterheten tär och ångesten bryter ned.
Men tomheten, den bara är, som ett existentiellt ok.
Ett ok, man tyvärr är evigt dömd att bära.
I alla fall i denna masochistiska samtid.